Gästblogg

Min första gästbloggare heter Pär Lundmark. Detta är en berättelse han skrivit förr som jag fann så sjukt rolig så jag ville ha med den i bloggen. Läs och njut! (skadeglädjen är den samma glädjen)




Dagen börjar som vanligt med att jag vaknar, rätt så pigg ändå, ungefär en halvtimme innan väckaren. Kollar på klockan och konstaterar att jag kan sova en stund till. Då alarmet går av vid klockan 6 så vaknar jag och är trött som ett kadaver.

Till saken hör att jag är arg som ett bi varje morgon när jag vaknar och det sista jag vill är att höra uppmuntrande ord som "God morgon" eller "Kan du skicka mjölken?". Iaf så hör jag hur farsan är ute i köket och håller på att koka sin gröt.
Går till köket, likt en skadeskjuten tapir, och börjar sleva i mig av en tallrik flingor och mjölk. Gör efter det nyponsoppa (lunch), för att tillsist dricka en kopp kaffe och ögna igenom dagens Norran.
Trots att baba ganoush sitter mitt emot mig så säger ingen av oss ett enda ord under hela frukosten.

Efter diverse morgonbestyr så går vi till bilen och börjar bege oss mot skogen där vi ska fortsätta på ett område där vi varit i ungefär 1,5 vecka. I mitt huvud rör sig tankar som förklarar för mig att vi mest troligt kommer att hinna klart med det idag och jag blir, för första gången sen jag vaknade, lite glad.

Under en, förutom lite fniss till Jonatan Unge`s dillande, knäpptyst färd till skogen så börjar hjärnan vakna till liv och jag känner mig faktiskt lite glad. Glädjen beror nog mest på att vi kommer att bli klara under dagen.

Det jobbiga med detta skogsbestånd förutom själva röjningen är att det är helvetiskt långt att gå, då det ligger en bra bit ifrån närmsta väg.

När jag kommit ut till skogen, kört en tank (ca 55 min), tankat och ska börja köra igen så märker jag att fjädern till startsnöret är trasigt, varpå det inte går att starta sågen.
"Jaja", tänker jag. Då får jag gå och hämta reservsågen som ligger, vad som känns som en evighet bort. Men med ett fortfarande ganska bra humör så börjar jag att vandra i bilens riktning där reserven ligger. Jag tar även med den trasiga sågen som jag brukar använda. Väl framme så tar jag reservsågen och börjar traska tillbaka mot punkten där jag slutat senast.

När jag efter ca 10 minuters promenerande med en 10kg såg i handen kommer fram och ska börja så startar inte aset, . Det betyder att jag har gått denna bit i onödan. Börjar fundera på vad jag nu ska hitta på, när ingen av sågarna går att starta. Jag bestämmer mig för att gå bort till min far och fråga om vägledning i livet.

Väl framme frågar jag vad han tycker jag ska göra (börjar vid det här laget bli lite irriterad). Han säger åt mig att jag kan gå till bilen och hämta verktygen och försöka fixa det, annars köra hem och hämta min farbrors röjsåg.

Så jag går den hysteriskt långa vägen till bilen bara för att märka att verktygen inte är med, ligger i min brors ryggsäck som är hemma. Hittar iaf något som skulle kunna hjälpa mig att lösa problemet, provisoviska verktyp typ. Går tillbaka till sågarna och försker mecka lite, men man kan lugnt säga att det sket sig ordentligt då "verktygen" inte räckte till på långa vägar.

"Drule" tänker jag, nu rätt så irriterad. Bara att gå till bilen igen och åka hem och hämta farbrors såg så man då får något gjort idag iaf.

Väl hemma, för att hämta sågen, märker jag att Tess, familjens katt, har fångat sin första fågel. Word up Tess :D.

Jaja, kör iaf tillbaka de 4 milen till skogen, går marathonsträckan till röjningen. Drar igång farbrors såg och tänker att, äntligen kan vi göra klart den här skiten.

Det som då händer måste vara historiskt.
Farbrors såg visar sig vara något fruktansvärt seg, ja något horibelt seg.

Om ni tänker er att Usain Bolt möter Gandalf the grey i 100m löpning, Bolt är min vanliga såg och Gandalf är farbrors såg. Eller att Järvsöfax tävlingstravar mot en käpphäst. Eller en formel 1 bil mot min volvo 240...

Ja ni förstår säkert. Detta gjorde iofs att jag skrattade åt allting resten av dagen som ändå slutade bra med att vi hann klart efter att ha gått ungefär halvvägs runt jorden, kändes det som, bara pga otur.

Så kan en dag i skogen se ut, om inte haspeln är på.... / Pär Lundmark


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0