♥ Veckans Vän ♥
Här kommer en veckans vän. En ganska känslig sådan som jag känner att det är dags att få ur sig..
Björn Daniel Sundkvist - 871026
Jag är lika gammal som Björn, det innebär att vi har gått på gymnasiet tillsammans. Han gick byggprogrammet och höll inte till så mycket i själva huvudbyggaden utan var mycket ute på annat håll. Det hela började när jag träffade Björns kompis Joel några gånger och jag umgicks med numer gemensamma vänner. I David & Jonas lägenhet (som skulle kunna starta egen blogg pga alla äventyr) träffade jag Björn första gången. Detta var på vintern, strax innan det nya året 05/06. Det var båda innan vi visste att det 3 månader senare skulle vara vi. Det var innan vi visste att vi 8 månader senare skulle bo i vår första lägenhet tillsammans.
Jag minns att jag såg honom som den glada, mysiga killen som pratade med mig när jag satt ensam. 20060323 bestämdes det att vi var ett par. Det är ju så man får göra nu för tiden, när man inte frågar chans, man får bestämma ett datum helt enkelt. Det datumet kom att förändra en hel del i mitt liv. Det kom att förändra min syn på kärlek.
Vi började under sommaren att titta på lägenheter och tänkte att varför inte flytta ihop när vi ändå ska flytta hemifrån? Vi hamnade på trädgårdsgatan, men med lite trassel fick vi först bo på humlegårdsgatan i 2 månader. När vi tillslut bodde på trädgårdsgatan gjorde vi oss hemmastadda i exakt 2 år innan vi drog oss vidare och då köpte en 3a som var vår egna första lägenhet. På ett sätt så kändes det så eftersom det var det första vi ägde själva. Eller nu tar jag i, det var Björn som ägde lägenheten och jag hade turen att få bo med honom :) Ett år av glädjefyllde torsdagar samt ett år av sorgsna söndagar (Björn jobbade i Sthlm sön-tor) fick vi tillsammans i den lägenheten.
Jag skulle kunna babbla vidare i evigheter om alla små saker som vi varit med om. Lägenheter, bilköp, små resor, stora resor, upp och nedgångar. Vi har delat allt. Tyvärr har livet sin konstiga gång och i Augusti 2009 kom denna relation till sitt slut. Den konstigaste tiden i mitt liv. Något annat vill jag inte kommentera, det är mellan mig och Björn.
Jag har iallafall lärt känna Björn som ingen annan människa känner honom. "Visst" tänker säkert några av hans vänner nu, men jag menar på det sätt som jag har lärt känna honom, den relation vi har fått.
Björn är den största pajasen jag känner. Han har alltid en massa tok för sig och med en stor dos kärlek och glimten i ögat fick han mig alltid att skratta. Iallafall inombords, medan jag samtidigt gnällde: "men bjööööööööörn". Haha, ja gud, det saknar jag. Han kan inte laga mat heller den där Björn. Korv med bröd kunde han koka på nångång, men tamefan att korven sprack. Men han är även den mest givmilda, ödmjuka, omtänksamma, kärleksfulla, roliga och smarta människa jag vet. Inget annat i världen kunde ge mig mer trygghet än när jag var med honom.
Som sagt så kan jag skriva 10000 ord till som beskriver min tid med Björn, men det är mycket som man inte vill dela med sig av heller. Sånt som vi bara har vi två.
Nu ska den drummeln åka iväg och jag kommer sakna honom så mycket. Sköt om dig nu. Va alltid den Björn som jag lärde känna så kommer allt gå bra. Ha så sjukt kul och lev livet.
Tack för att du finns och tack för den tid vi hade/kommer att ha tillsammans!
♥
Björn Daniel Sundkvist - 871026
Jag är lika gammal som Björn, det innebär att vi har gått på gymnasiet tillsammans. Han gick byggprogrammet och höll inte till så mycket i själva huvudbyggaden utan var mycket ute på annat håll. Det hela började när jag träffade Björns kompis Joel några gånger och jag umgicks med numer gemensamma vänner. I David & Jonas lägenhet (som skulle kunna starta egen blogg pga alla äventyr) träffade jag Björn första gången. Detta var på vintern, strax innan det nya året 05/06. Det var båda innan vi visste att det 3 månader senare skulle vara vi. Det var innan vi visste att vi 8 månader senare skulle bo i vår första lägenhet tillsammans.
Jag minns att jag såg honom som den glada, mysiga killen som pratade med mig när jag satt ensam. 20060323 bestämdes det att vi var ett par. Det är ju så man får göra nu för tiden, när man inte frågar chans, man får bestämma ett datum helt enkelt. Det datumet kom att förändra en hel del i mitt liv. Det kom att förändra min syn på kärlek.
Vi började under sommaren att titta på lägenheter och tänkte att varför inte flytta ihop när vi ändå ska flytta hemifrån? Vi hamnade på trädgårdsgatan, men med lite trassel fick vi först bo på humlegårdsgatan i 2 månader. När vi tillslut bodde på trädgårdsgatan gjorde vi oss hemmastadda i exakt 2 år innan vi drog oss vidare och då köpte en 3a som var vår egna första lägenhet. På ett sätt så kändes det så eftersom det var det första vi ägde själva. Eller nu tar jag i, det var Björn som ägde lägenheten och jag hade turen att få bo med honom :) Ett år av glädjefyllde torsdagar samt ett år av sorgsna söndagar (Björn jobbade i Sthlm sön-tor) fick vi tillsammans i den lägenheten.
Jag skulle kunna babbla vidare i evigheter om alla små saker som vi varit med om. Lägenheter, bilköp, små resor, stora resor, upp och nedgångar. Vi har delat allt. Tyvärr har livet sin konstiga gång och i Augusti 2009 kom denna relation till sitt slut. Den konstigaste tiden i mitt liv. Något annat vill jag inte kommentera, det är mellan mig och Björn.
Jag har iallafall lärt känna Björn som ingen annan människa känner honom. "Visst" tänker säkert några av hans vänner nu, men jag menar på det sätt som jag har lärt känna honom, den relation vi har fått.
Björn är den största pajasen jag känner. Han har alltid en massa tok för sig och med en stor dos kärlek och glimten i ögat fick han mig alltid att skratta. Iallafall inombords, medan jag samtidigt gnällde: "men bjööööööööörn". Haha, ja gud, det saknar jag. Han kan inte laga mat heller den där Björn. Korv med bröd kunde han koka på nångång, men tamefan att korven sprack. Men han är även den mest givmilda, ödmjuka, omtänksamma, kärleksfulla, roliga och smarta människa jag vet. Inget annat i världen kunde ge mig mer trygghet än när jag var med honom.
Som sagt så kan jag skriva 10000 ord till som beskriver min tid med Björn, men det är mycket som man inte vill dela med sig av heller. Sånt som vi bara har vi två.
Nu ska den drummeln åka iväg och jag kommer sakna honom så mycket. Sköt om dig nu. Va alltid den Björn som jag lärde känna så kommer allt gå bra. Ha så sjukt kul och lev livet.
Tack för att du finns och tack för den tid vi hade/kommer att ha tillsammans!
♥
♥ Veckans Vän ♥
Filippa Ida Linn Widing - 860420
Filippa blåste in i mitt liv som en frisk fläkt. Jag träffade henne första gången under en studentfest i höstas då hon kom och hälsade på Jessica som jag under den veckan umgicks väldigt intensivt med. Hon var en väldigt glad och öppen person och även då vi inte hade träffats förr så var hon så lättsam att det flöt på finemang! När jag senare började umgås med Emma Bergström (guess who's up) så satt hon där i soffan varje gång jag kom till casa de Bergström. Som en frisk fläkt, en fartfylld vardag, ett plus i kanten, en klart lysande stjärna helt enkelt!
Snabbt fattade de två blondinerna tycke för varandra och fann att allt mellan himmel och jord hade de tametusan gemensamt. Vi är två väldigt olika personer, men ändå så lika. Filippa är - har jag sagt fartfylld? Positiv, ödmjuk, nere på jorden, tankspridd, fokuserad, engagerad, upprörd, intensiv, liten och framförallt förjäkla söt!
Under den här väldigt korta tiden som vi faktiskt umgåtts (från sent i höstas, eller kanske början av vintern) så har vi kommit varandra nära och det finns inget jag inte kan prata med Filippa om. Jag tror inte jag har några hemligheter för den kvinnan. Mycket som vi inte hunnit prata om ännu från det förflutna då det hela tiden dyker upp nya saker att tjattra om. Det är nog faktiskt mest det vi gör, tjattrar. När vi sitter i soffan eller är ute på promenader eller har mat i fulla mun så går den (munnen alltså) i ett kör hela tiden. Dock vet jag ändå att Filippa är en sån vän man bara kan vara tyst med också. Det är en trygghet.
En vän för livet!
Jag vet att detta bara är början på en lång och fin vänskap, men jag vågar redan nu säga att hon alltid kommer finnas i mitt liv. Hon har satt så djupa spår att de inte skulle försvinna även om jag blev hjärndöd! Peppar peppar...
Tack för att du kommit in i mitt liv och förgyller min vardag till fullo! Sa jag att hon bor 2 min bort? Du gör varje tung dag lättare att ta sig igenom och varje lätt dag till världens bästa dag!
Tack för att du finns!
♥
Dessutom är hon världens vackraste!
Filippa blåste in i mitt liv som en frisk fläkt. Jag träffade henne första gången under en studentfest i höstas då hon kom och hälsade på Jessica som jag under den veckan umgicks väldigt intensivt med. Hon var en väldigt glad och öppen person och även då vi inte hade träffats förr så var hon så lättsam att det flöt på finemang! När jag senare började umgås med Emma Bergström (guess who's up) så satt hon där i soffan varje gång jag kom till casa de Bergström. Som en frisk fläkt, en fartfylld vardag, ett plus i kanten, en klart lysande stjärna helt enkelt!
Snabbt fattade de två blondinerna tycke för varandra och fann att allt mellan himmel och jord hade de tametusan gemensamt. Vi är två väldigt olika personer, men ändå så lika. Filippa är - har jag sagt fartfylld? Positiv, ödmjuk, nere på jorden, tankspridd, fokuserad, engagerad, upprörd, intensiv, liten och framförallt förjäkla söt!
Under den här väldigt korta tiden som vi faktiskt umgåtts (från sent i höstas, eller kanske början av vintern) så har vi kommit varandra nära och det finns inget jag inte kan prata med Filippa om. Jag tror inte jag har några hemligheter för den kvinnan. Mycket som vi inte hunnit prata om ännu från det förflutna då det hela tiden dyker upp nya saker att tjattra om. Det är nog faktiskt mest det vi gör, tjattrar. När vi sitter i soffan eller är ute på promenader eller har mat i fulla mun så går den (munnen alltså) i ett kör hela tiden. Dock vet jag ändå att Filippa är en sån vän man bara kan vara tyst med också. Det är en trygghet.
En vän för livet!
Jag vet att detta bara är början på en lång och fin vänskap, men jag vågar redan nu säga att hon alltid kommer finnas i mitt liv. Hon har satt så djupa spår att de inte skulle försvinna även om jag blev hjärndöd! Peppar peppar...
Tack för att du kommit in i mitt liv och förgyller min vardag till fullo! Sa jag att hon bor 2 min bort? Du gör varje tung dag lättare att ta sig igenom och varje lätt dag till världens bästa dag!
Tack för att du finns!
♥
Dessutom är hon världens vackraste!
♥ Veckans Vän ♥
Therese Maria Fredriksson - 880102
Therese och jag träffades första gången som jag & magnus träffades. Vi gick alltså i olika klasser fast till lärare båda två. Jag visste inte först att Therese också skulle bli idrottslärare, utan det visade sig först mycket senare när vi fick klasslistorna. Jag hade egentligen inte fårr någon uppfattning av Tessan alls för hon är ganska blyg den lilla tösen :) Hon gick förresten i samma klass som Emma & Jessica även hon, likasom Magnus.
När vi väl började i samma klass i januari 2009 så klickade det direkt. Jag minns faktiskt inte vår första lektion tillsammans, eller jo förresten det gör jag, men då umgicks jag med en tjej som heter Cecilia. Tess minns jag inte från den första lektionen. Hur som haver så fördes våra vägar samman och...
...Sedan dess har vi suttit ihop.
Therese och jag spenderade varenda dag tillsammans och när vi inte umgicks började man känna abstinens direkt. Varje dag i skolan var en fröjd! Till en början bodde mitt hjärta fortfarande i Gävle, men tyvärr för min del så flyttade hon "tillbaka" till Stockholm där hon nu bor.
Therese är en tjej som betyder väldigt mycket för mig. Hon och jag har det väldigt lättsamt tillsammans, men det finns även ett djup som man inte riktigt kan beskriva. Även jag och Tess har kallats för Knoll & Tott, Bill och Bull, Piff & Puff med mera just för att vi nästintill sitter ihop. Inte på grund av att vi inte klarar av att umgås med andra, utan för att vi inte klarar av att umgås utan varandra.
Vi har upplevt fester, draman, tokerier, sorg, lycka, rädsla och oro tillsammans. Vi har gråtit men framförallt skrattat. Vi har filosoferat och pratat strunt. Vi har sovit och vi har varit vakna. Vi har framförallt knäppt en sjuhelskottas massa bilder tillsammans, speciellt inne på toaletten! Det har blivit lite av våran grej. Varje gång vi är tillsammans knäpper vi kort, och oftast inne på toaletten.
Till min stora sorg skildes våra vägar nu i januari och vi går inte längre i samma klass. Hon pluggar nu på distans från Stockholm och vi ses inte längre varje dag. Det värker i mitt hjärta då jag tänker på hur det faktiskt ligger till. Jag tror att jag försöker glömma faktumet att vi inte längre sitter ihop (fysiskt). Under ett års tid har jag alltså funnit en människa som får mig att må så bra, men under den tiden har hon även hunnit försvinna ur min vardag. Jag vet inte riktigt hur jag ska handskas med detta. Dock vet jag att vi alltid kommer att vara Carro & Tess, och att inget kommer kunna ändra på det.
Du är en utav mina bästa vänner Therese Fredriksson, och även då vi inte bor i samma stad så kommer du alltid finnas i mitt hjärta och jag gör mitt allra bästa för att vi ska kunna ses så ofta det bara går. Jag behöver dig.
Tack för att du finns!
♥
♥
♥ Veckans Vän ♥
Per Magnus Johansson - 830628
Magnus såg jag första gången för cirka ett och ett halvt år sedan när jag började på lärarutbildningen i Gävle. Vi gick inte i samma klass men jag lärde känna två söta flickor vid namn Emma och Jessica, och dom umgicks flitigt med denne Magnus. Mitt intryck av honom var att han var en glad prick och att han hade en otroligt mysig röst. Den är annorlunda. Vi lärde inte känna varandra då utan det gick ett halvår men sedan slogs vi ihop i samma klass då även han läser till idrottslärare. Första halvåret umgicks vi inte så mycket heller, utan vi blev mest klasskompisar som kom bra överrens, inte så mycket mer men absolut inte mindre.
Det var först när vi började idrott & hälsa B i höstas som våran vänskap kom till en högre nivå, en nivå som jag aldrig trodde den skulle nå till. Han är nog så nära någon kille någonsin varit mig - alltså känslomässigt - och om man ser till vänner. Ja ni förstår. Vi umgicks mer under lektionerna men började även umgås på fritiden. Vi skojar och busar och under lektionstid är nog magnus favoritsysselsättning att tracka mig eller att vända mig över axeln och visa att han minsann är starkare än vad jag är. Det är nätt och jämnt mina vänner! haha.
Magnus och jag brukar inte göra så mycket tillsammans på fritiden, för vi gör så otroligt mycket i skolan, alltså att hitta på saker. Utan det har mer blivit en sådan relation där vi åker och handlar, lagar mat, tittar på TV, går ut på promenader, sitter och pratar eller bara är. Jag älskar människor som man bara kan vara med. Man behöver inte säga något, utan att vara i den personens närhet räcker. Man kan sitta tyst i en timme, men man umgås ändå.
Jag har aldrig någonsin mött en person som bryr sig så mycket om andra. Han kan ibland göra saker för andra fast det själv sätter honom i en knipa eller situation som blir jobbig. Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det, om han bara är dum eller om han är snäll. I och med att vi är så otroligt lika så måste jag nog säga att han är snäll. Man kan ju inte snacka skit om sig själv. Fast måste ändå erkänna att det är jävligt dumt. Hur som haver så är det en egenskap som är så fin, och det visar på att han har ett stort och varmt hjärta. Magnus har varit med om saker som jag ibland har svårt att förstå, men jag är så glad att han vill dela sina historier med mig, likasom jag delar mina historier med honom. Jag älskar jag att vi kan prata om allt. Jag har aldrig haft någon manlig vän som bryr sig så mycket om att jag ska må bra och ha det bra som Magnus gör. Magnus kalender innehåller mina röda dagar så han vet när han ska passa sig - haha näe men nästan - och vi kan prata om alla problem vi har eller allt som är bra. Det är så skönt att vi är av olika kön så man kan få en hel del förklarat som man annars skulle vara helt ovetande om.
Magnus har blivit min bästa vän och min bror. Den här fotbollsnörden har satt djupa spår i mig. Du kommer alltid finnas i mitt hjärta och jag är evigt tacksam för att vi funnit varandra. Jag älskar dig Magnus Johansson!
Tack för att du finns!
♥
Magnus såg jag första gången för cirka ett och ett halvt år sedan när jag började på lärarutbildningen i Gävle. Vi gick inte i samma klass men jag lärde känna två söta flickor vid namn Emma och Jessica, och dom umgicks flitigt med denne Magnus. Mitt intryck av honom var att han var en glad prick och att han hade en otroligt mysig röst. Den är annorlunda. Vi lärde inte känna varandra då utan det gick ett halvår men sedan slogs vi ihop i samma klass då även han läser till idrottslärare. Första halvåret umgicks vi inte så mycket heller, utan vi blev mest klasskompisar som kom bra överrens, inte så mycket mer men absolut inte mindre.
Det var först när vi började idrott & hälsa B i höstas som våran vänskap kom till en högre nivå, en nivå som jag aldrig trodde den skulle nå till. Han är nog så nära någon kille någonsin varit mig - alltså känslomässigt - och om man ser till vänner. Ja ni förstår. Vi umgicks mer under lektionerna men började även umgås på fritiden. Vi skojar och busar och under lektionstid är nog magnus favoritsysselsättning att tracka mig eller att vända mig över axeln och visa att han minsann är starkare än vad jag är. Det är nätt och jämnt mina vänner! haha.
Magnus och jag brukar inte göra så mycket tillsammans på fritiden, för vi gör så otroligt mycket i skolan, alltså att hitta på saker. Utan det har mer blivit en sådan relation där vi åker och handlar, lagar mat, tittar på TV, går ut på promenader, sitter och pratar eller bara är. Jag älskar människor som man bara kan vara med. Man behöver inte säga något, utan att vara i den personens närhet räcker. Man kan sitta tyst i en timme, men man umgås ändå.
Jag har aldrig någonsin mött en person som bryr sig så mycket om andra. Han kan ibland göra saker för andra fast det själv sätter honom i en knipa eller situation som blir jobbig. Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det, om han bara är dum eller om han är snäll. I och med att vi är så otroligt lika så måste jag nog säga att han är snäll. Man kan ju inte snacka skit om sig själv. Fast måste ändå erkänna att det är jävligt dumt. Hur som haver så är det en egenskap som är så fin, och det visar på att han har ett stort och varmt hjärta. Magnus har varit med om saker som jag ibland har svårt att förstå, men jag är så glad att han vill dela sina historier med mig, likasom jag delar mina historier med honom. Jag älskar jag att vi kan prata om allt. Jag har aldrig haft någon manlig vän som bryr sig så mycket om att jag ska må bra och ha det bra som Magnus gör. Magnus kalender innehåller mina röda dagar så han vet när han ska passa sig - haha näe men nästan - och vi kan prata om alla problem vi har eller allt som är bra. Det är så skönt att vi är av olika kön så man kan få en hel del förklarat som man annars skulle vara helt ovetande om.
Magnus har blivit min bästa vän och min bror. Den här fotbollsnörden har satt djupa spår i mig. Du kommer alltid finnas i mitt hjärta och jag är evigt tacksam för att vi funnit varandra. Jag älskar dig Magnus Johansson!
Tack för att du finns!
♥
♥ Veckans Vän ♥
Anser att veckans vän är viktigare än att berätta om helgen så därför prioriterar jag det inlägget först!
Vi har gått på otaliga promenader i skogen och pratat i flera timmar. Vi har färgat håret, och klippt varandra, vi har skrattat, vilket vi gör varenda gång vi ses och vi har gråtit. Rastat Stina eller kollat på film, hur som helst har vi gjort det tillsammans. Hur som helst finns det inget man inte kan göra tillsammans med Moa.
Vi har pratat om allt mellan himmel och jord, vi har upplevt en massa saker tillsammans och det jag gillar mest med Moa är hur vi kompletterar varandra. När hon är för försiktig, eller osäker så är jag trygg och spontan, och när jag är deppig och ledsen, så är hon en av få som kan få mig på bra humör!Vi har varit tillsammans genom svåra stunder och enkla stunder.
Saker och ting förändras, efter 3,5 år så tog det slut mellan mig och björn. Jag och Moa gick ut på den obligatoriska promenaden för att prata om vad som hade hänt. Det tog oss en och en halv timme att gå en sträcka som tar tjugo minuter, aldrig någonsin har vi gråtit så mycket och så länge. Trots all den sorg som både hon och jag bar på så kunde vi känna oss trygga när vi var med varandra och känna tryggheten att vi aldrig, aldrig någonsin kommer att glida isär. Aldrig någonsin kan man förlora en syster, för hon kommer alltid att finnas kvar i mitt hjärta, och så länge som vi lever, i varandras liv på ett eller annat sätt.
Sen vill jag bara tillägga att hon är världens vackraste/snyggaste människa och att hon fyller 18 år om mindre än en månad! Grattis skitunge!
Moa Signe Maria Sundkvist - 920318
För ganska precis, om inte exakt fyra år sedan kom Moa in i mitt liv. Hon var 14 år och väldigt blyg...framförallt otroooligt söt! Hon fanns med i den familjen jag fick då jag träffade Björn. Det är en familj som jag alltid känt mig välkommen i. Bosse, Monika, Moa & Stina var min andra familj. Aldrig någonsin har Moa varit ett irritationsmoment (ni vet väl hur det kan vara när man är nykär och vill vara själv). Kanske mestadels för att vi inte var intressanta för henne då hon hellre var ute med Sofie, Emelie, Johannes och de andra som bor på Klippvägen.
Något år senare började Moa gymnasiet, hon hittade utanför gatan, hittade nya vänner (men behöll självklart de gamla trofasta ändå), fann nya möjligheter och började intressera sig för killar. Killar hade tidigare varit totalt ointressanta, eller så hade hon inte tillräckligt förtroende till mig för att berätta om sådana saker. Men då hon började gymnasiet fick vi en alldeles speciell relation. Det var då hon blev min ögonsten, min sötnos, mitt hjärta och min andra hälft som ingen fick trampa på och allt vad det innebär att vara systrar.
För ganska precis, om inte exakt fyra år sedan kom Moa in i mitt liv. Hon var 14 år och väldigt blyg...framförallt otroooligt söt! Hon fanns med i den familjen jag fick då jag träffade Björn. Det är en familj som jag alltid känt mig välkommen i. Bosse, Monika, Moa & Stina var min andra familj. Aldrig någonsin har Moa varit ett irritationsmoment (ni vet väl hur det kan vara när man är nykär och vill vara själv). Kanske mestadels för att vi inte var intressanta för henne då hon hellre var ute med Sofie, Emelie, Johannes och de andra som bor på Klippvägen.
Något år senare började Moa gymnasiet, hon hittade utanför gatan, hittade nya vänner (men behöll självklart de gamla trofasta ändå), fann nya möjligheter och började intressera sig för killar. Killar hade tidigare varit totalt ointressanta, eller så hade hon inte tillräckligt förtroende till mig för att berätta om sådana saker. Men då hon började gymnasiet fick vi en alldeles speciell relation. Det var då hon blev min ögonsten, min sötnos, mitt hjärta och min andra hälft som ingen fick trampa på och allt vad det innebär att vara systrar.
Sedan dess har vi suttit ihop.
Vi har gått på otaliga promenader i skogen och pratat i flera timmar. Vi har färgat håret, och klippt varandra, vi har skrattat, vilket vi gör varenda gång vi ses och vi har gråtit. Rastat Stina eller kollat på film, hur som helst har vi gjort det tillsammans. Hur som helst finns det inget man inte kan göra tillsammans med Moa.
Vi har pratat om allt mellan himmel och jord, vi har upplevt en massa saker tillsammans och det jag gillar mest med Moa är hur vi kompletterar varandra. När hon är för försiktig, eller osäker så är jag trygg och spontan, och när jag är deppig och ledsen, så är hon en av få som kan få mig på bra humör!Vi har varit tillsammans genom svåra stunder och enkla stunder.
Saker och ting förändras, efter 3,5 år så tog det slut mellan mig och björn. Jag och Moa gick ut på den obligatoriska promenaden för att prata om vad som hade hänt. Det tog oss en och en halv timme att gå en sträcka som tar tjugo minuter, aldrig någonsin har vi gråtit så mycket och så länge. Trots all den sorg som både hon och jag bar på så kunde vi känna oss trygga när vi var med varandra och känna tryggheten att vi aldrig, aldrig någonsin kommer att glida isär. Aldrig någonsin kan man förlora en syster, för hon kommer alltid att finnas kvar i mitt hjärta, och så länge som vi lever, i varandras liv på ett eller annat sätt.
Sen vill jag bara tillägga att hon är världens vackraste/snyggaste människa och att hon fyller 18 år om mindre än en månad! Grattis skitunge!
Tack för att du finns!
♥
När Moa gillar en låt kan hon lyssna på den minst 10 gånger i rad...undrar vem hon är släkt med?
♥
När Moa gillar en låt kan hon lyssna på den minst 10 gånger i rad...undrar vem hon är släkt med?
♥ Veckans Vän ♥
Elin Linnea Norlin - 870826
Första gången vi sågs var onsdagen den 27 augusti 2003. Det var våran första dag i skolan på gymnasiet och förväntningarna var höga. Nervositeten låg i luften då man inte hade en aning om vilka man skulle hamna i samma klass som. Självklart hamnade jag inte med en enda kotte som jag kände sedan tidigare. Vad är oddsen för det egentligen när vi var 90 elever som blev uppdelade i tre klasser? Okej kanske lätt att faktiskt räkna ut med jag tjatade till mig ett G på nationella matte B. Tack Koshrow! Hur som helst gick dagen och det blev lunchrast. Jag stog själv i korridoren och tittade mig omkring. Vem ska jag äta med? Det där killgänget som står en bit bort? Näe...Kanske dom där tjejerna som sitter på bänken och fnissar? Nääee...
Jag behövde inte fundera länge då Elin kom fram till mig och frågade ifall vi skulle gå tillsammans till matsalen. Min första tanke var: "Neej, jag vill inte behöva hänga med den där bonden". Hon kommer från Älgnäs, en by med 9 invånare och en traktor. Hennes första tankte om mig var: "Okej, jag har ingen att äta med. Även då jag faktiskt inte vill så måste jag nog äta med den där blonda bitchen...suck"
Återigen så bestod mitt första möte med en utav mina allra bästa vänner av att jag gav intrycket av att vara en blond bitch. Eva va ju den första, remember?
Första gången vi sågs var onsdagen den 27 augusti 2003. Det var våran första dag i skolan på gymnasiet och förväntningarna var höga. Nervositeten låg i luften då man inte hade en aning om vilka man skulle hamna i samma klass som. Självklart hamnade jag inte med en enda kotte som jag kände sedan tidigare. Vad är oddsen för det egentligen när vi var 90 elever som blev uppdelade i tre klasser? Okej kanske lätt att faktiskt räkna ut med jag tjatade till mig ett G på nationella matte B. Tack Koshrow! Hur som helst gick dagen och det blev lunchrast. Jag stog själv i korridoren och tittade mig omkring. Vem ska jag äta med? Det där killgänget som står en bit bort? Näe...Kanske dom där tjejerna som sitter på bänken och fnissar? Nääee...
Jag behövde inte fundera länge då Elin kom fram till mig och frågade ifall vi skulle gå tillsammans till matsalen. Min första tanke var: "Neej, jag vill inte behöva hänga med den där bonden". Hon kommer från Älgnäs, en by med 9 invånare och en traktor. Hennes första tankte om mig var: "Okej, jag har ingen att äta med. Även då jag faktiskt inte vill så måste jag nog äta med den där blonda bitchen...suck"
Återigen så bestod mitt första möte med en utav mina allra bästa vänner av att jag gav intrycket av att vara en blond bitch. Eva va ju den första, remember?
Den lunchen minns jag inte överhuvud taget, men däremot så vet jag att vi tillbringade alla de kommande dagarna under vår gymnasietid tillsammans. Alla våra lärare kallade oss för Knoll & Tott, vi fick även smeknamnen Piff & Puff. (Alla fattar väl vem den smarta var. Lämnar öppet för egen tolkning)
Vi har pratat, skrattat, gråtit, festat, fattat beslut, argumenterat, diskuterat, kramats, sovit, festat och allt annat man gör med människor man umgås mer med än sin egna familj. Hon var min familj, min fru, min bästis, mitt allt!
Vi har varit i Schweiz, en resa jag sent glömmer och senare samma sommar åkte vi till Torrevieja, Spanien för sol & bad. Vi har varit i Alperna, badat i en 3 grader varm sjö, åkte tåg i 27 timmar och upplevt hur mycket som helst tillsammans och jag har så många minnen med Elin att jag inte vet riktigt hur jag ska kunna skriva om det. Jag tror jag överlåter det till några bilder istället. En sak kan jag säga och det är att om den där bonden inte hade frågat mig om lunch den 27 augusti 2003 så hade min gymnasietid och mitt liv sett ut på ett helt annat sätt. Jag kan knappast föreställa mig att det hade sett bättre ut.
Vi har pratat, skrattat, gråtit, festat, fattat beslut, argumenterat, diskuterat, kramats, sovit, festat och allt annat man gör med människor man umgås mer med än sin egna familj. Hon var min familj, min fru, min bästis, mitt allt!
Vi har varit i Schweiz, en resa jag sent glömmer och senare samma sommar åkte vi till Torrevieja, Spanien för sol & bad. Vi har varit i Alperna, badat i en 3 grader varm sjö, åkte tåg i 27 timmar och upplevt hur mycket som helst tillsammans och jag har så många minnen med Elin att jag inte vet riktigt hur jag ska kunna skriva om det. Jag tror jag överlåter det till några bilder istället. En sak kan jag säga och det är att om den där bonden inte hade frågat mig om lunch den 27 augusti 2003 så hade min gymnasietid och mitt liv sett ut på ett helt annat sätt. Jag kan knappast föreställa mig att det hade sett bättre ut.
♥ Veckans Vän ♥
Eva Marie Johansson - 870601
Vem kunde ana att den dagen skulle komma att betyda så mycket i mitt liv? Vad hade hänt om inte Ulla och Roger träffats, och tänk om de bestämt sig för att det skulle räcka med tre barn?! Hur skulle mitt liv sett ut då? TACK kära Ulla och Roger för att ni skapat denna vackra människa som har gjort mig till den jag är idag, utan henne hade min uppväxt inte varit densamma.
Vi träffades första gången en solig sensommardag i augusti -99. Det kom inte att bli något bra möte. Hon hade fått upp ögonen för min kära kusin Mattias. Hon var dock helt ovetande om att vi var kusiner och när jag va där för att plocka löv ur hans såg hon rött. Den blonda bitchen ska dö!
Några dagar senare hamnade vi såklart bredvid varann i bänkarna. Det var hon, jag, Crille Olsson, Martin Bergenholtz och Sonny Hellström om jag inte minns fel. Vet ej hur detta kom upp, men jag nämnde att Hardcore Superstar - Someone special var min favoritlåt. Då skulle den blonda bitchen inte dö längre.
Genom svåra stunder och enkla stunder. Vi har hängt med vilka människor som än kommit i vår väg, huvudsaken vi var tillsammans. Vi har skrattat, pratat i telefonen i timmar (alltid vid ett speciellt tillfälle), idrottat, lagat mat, sovit, lyssnat på musik, festat, bara hängt utomhus och nästan allt annat man kan göra tillsammans. Vi har haft en period då vi gled isär, men hittade relativt snabbt tillbaka till varann då vi helt enkelt inte fungerade lika bra någon utav oss om vi ej fick vara tillsammans. Eva satt på en bänk i korridoren på Staffangymnasiet. Jag tog ett djupt andetag, gick och satt mig bredvid denna människa som var så främmande men ändå den person som visste allt om mig och jag om henne. "Vill du följa med till huddik och kolla på nattcupen?" frågade jag. "Ja, det skulle vara skitkul" svarade Eva. Så var det problemet löst. Inget skulle komma i vår väg igen.
Efter vi tog studentet -06 bestämde sig min älskade vän att flytta till Växjö. Hon har bott där sedan dess. Jag saknar henne så det värker i mitt hjärta vissa stunder men samtidigt så känner jag ingen oro, för jag vet att hon alltid finns med mig. De gånger vi ses så är vi tillbaka precis där vi slutade sist, inget behövs börjas om, inget behöver uppdateras för det som har hänt under tiden vi inte setts spelar ingen roll. Det är vad som händer när vi ses som spelar roll. Att vi får vara tillsammans.
Vi träffades första gången en solig sensommardag i augusti -99. Det kom inte att bli något bra möte. Hon hade fått upp ögonen för min kära kusin Mattias. Hon var dock helt ovetande om att vi var kusiner och när jag va där för att plocka löv ur hans såg hon rött. Den blonda bitchen ska dö!
Några dagar senare hamnade vi såklart bredvid varann i bänkarna. Det var hon, jag, Crille Olsson, Martin Bergenholtz och Sonny Hellström om jag inte minns fel. Vet ej hur detta kom upp, men jag nämnde att Hardcore Superstar - Someone special var min favoritlåt. Då skulle den blonda bitchen inte dö längre.
Sedan dess har vi suttit ihop.
Genom svåra stunder och enkla stunder. Vi har hängt med vilka människor som än kommit i vår väg, huvudsaken vi var tillsammans. Vi har skrattat, pratat i telefonen i timmar (alltid vid ett speciellt tillfälle), idrottat, lagat mat, sovit, lyssnat på musik, festat, bara hängt utomhus och nästan allt annat man kan göra tillsammans. Vi har haft en period då vi gled isär, men hittade relativt snabbt tillbaka till varann då vi helt enkelt inte fungerade lika bra någon utav oss om vi ej fick vara tillsammans. Eva satt på en bänk i korridoren på Staffangymnasiet. Jag tog ett djupt andetag, gick och satt mig bredvid denna människa som var så främmande men ändå den person som visste allt om mig och jag om henne. "Vill du följa med till huddik och kolla på nattcupen?" frågade jag. "Ja, det skulle vara skitkul" svarade Eva. Så var det problemet löst. Inget skulle komma i vår väg igen.
Efter vi tog studentet -06 bestämde sig min älskade vän att flytta till Växjö. Hon har bott där sedan dess. Jag saknar henne så det värker i mitt hjärta vissa stunder men samtidigt så känner jag ingen oro, för jag vet att hon alltid finns med mig. De gånger vi ses så är vi tillbaka precis där vi slutade sist, inget behövs börjas om, inget behöver uppdateras för det som har hänt under tiden vi inte setts spelar ingen roll. Det är vad som händer när vi ses som spelar roll. Att vi får vara tillsammans.
Tack för att du finns!
♥
♥
